amatankar

Hos Micke, Beckfjell1.blogg.se, hittade jag den lille mannen här nedan.  John Blund i egen hög person som antagligen går och berättar godnattsagor. Det gjorde han i allafall i tv för, kanske tjugofem år sedan? I ett tv-program som jag tror helt enkelt hett "Go'kväll" - rätta mig om jag har fel. Kanske hette det "Halvsju"? Programledare var Karin Falck och Lennart Swahn och det i, tror jag, Sveriges första soffprogram.

Nåväl, varje kväll så kom den här krabaten och introduecerade kvällens saga för barnen. Jag var inget barn då, snarare kanske i körkortsåldern. Men jag gillade John Blund och hans röst skarpt. "Hej alla barn vill ni höra en pundig saga?" vill jag minnas att han sa. För inte sa han väl "Hej alla pundiga barn"? Eller sa han något annat?
Efteråt så strödde han ut nå't som liknande små glitterflagor och det var liksom sömnframkallande hos alla barn i landet. Helt befogat för alla föräldrar att säga att "nu är det dags att sova, John Blund har strött ut sömnpulvret". Antar att protesterna var ringa - de såg honom ju varje kväll utföra samma procedur och då måste det väl vara sant?

Oj, vad en bild kan framkalla tankar och frågor!  Ska inte den säga mer än tusen ord? Inte framkalla tusen frågor?!

Iallafall var jag väldigt stolt över att jag kunde prata som denne John Blund och lätt förbryllad blev jag när en kompis påstod att man måste kunna sjunga opera för att få till rösten sådär. Eftersom jag sjunger mycket, mycket hellre än bra, var det en helt underbar, om än absurd, tanke att ta till sig. Jag gjorde dock inga närmare djupdykningar bland toner och sångpedagoger - någonstans var väl självinsikten så stor att jag insåg att jag var undantaget som bekräftar regeln!  Fast tänk om...har jag missat något, en karriär på operans tiljor kanske hade varit mumma?! :)