amatankar

Somnade klockan sent i natt, börjar klockan tidigt idag.

06.30 börjar jag mitt kall. Så jag är på gång i god tid, i skrivande stund är klockan snart 05.20 och jag har varit vaken i drygt tjugo minuter!!!

Varje gång jag ska börja tidigt har jag svårt att somna, svårt att sova men lätt att vakna.

Internet har sina fördelar, liksom möjligheten att kommunicera långväga via mejl. Ibland är det dock för snabbt - det kan gå fortare att skriva än att tänka till.

Jag fick ett mejl i går, som var ilsket, oförskämt och dessutom innehöll helt felaktiga påhopp på mig.

Avsändare hade dessutom mage att skicka en kopia av sitt arga mejl till en ingift släkting till mig. Även om den personen i sig hade med sakfrågan att göra så var det lite taskigt, tycker jag.

Jag läser min mejl i den här ordningen: det som har kommit in först läser jag först. Jag såg att jag hade två mejl från samma person med 45 minuters mellanrum. Jag öppnade alltså det först inkomna och höll på att flyga i taket, hann både svära och kvida innan jag öppnade det andra.

Det andra innehöll ursäkter med stora bokstäver. Det var också med kopia till min släkting.  Det kan ju i sig hedra avsändaren kan man tänka. Tyvärr så gör det inte det för mig, det var i förstaläget avsändaren skulle ha tänkt till.

Så jag är faktiskt även idag både sur, upprörd och besviken in i märgen. Dessutom ledsen.

Jag har inte orkat besvara varken det arga eller det ursäktande mejlet. Tror inte jag tänker göra det heller. Mer än möjligen i mitt nästa mejl (det finns andra saker jag måste informera vederbörande om) tala om att det mejlet kunnat vara mer öppet och informativt om inte jag blivit så misstrodd i går.

Långsurhet ligger egentligen inte för mig men det här skakar jag inte av mig i en sk grisblink.

Jamen attans vilken fin matkällare jag har! Nu hittar jag ju igen grejorna också!

Fast det var ju väldigt tråkigt jobb...Det enklaste är ju förståss att hålla efter. Å det lovar jag mig själv att göra, ofta lovar jag det.

Nu ska jag försöka knöla ihop lite i ett annat förråd också, men inte i kväll. Vi har haft arbetskväll på jobbet så sedan behöver man pusta sig lite i soffan och titta på tv.

Å jag tänkte titta på programmet "Mamma till en mördare" men jag mäktade inte riktigt med. Jag ville inte bli så berörd helt enkelt. För berörd det misstänker jag att jag skulle blivit. Vilket fruktansvärt slag - att man uppfostrat någon som väljer att ta en annan människas liv. Å det är fruktansvärt att människor blir mördade men man tänker sällan på att det finns andra offer också , som släkt, vänner och nära och kära - även hos mördaren.

Just nu "tittlyssnar" jag på Grannfejden det är två herrar från den här republiken jag bor i som träter. Å jag blir så förvånad - hur orkar dom? Två stycken som inte lyssnar på varandra, förlöjligar varandra och suck...man blir så trött, vuxna karlar!?!

Jag har inget vetenskapligt belägg för det jag kommer att skriva nu men jag gör det i allafall:
Det gånger jag zappar mig in på det här programmet så är det nästan alltid karlar som träter!!! Är det därför världen ser ut som den gör? Det är inte så många kvinnor som startar krig eller?

Uppdatering: Jamen det gick ju bra! De blev vänner och t o m gråter för att det är så bra, i allafall efter två veckor. Det finns hopp eller? Fast varför ska det vara så envetet bråkande innan? Så mycket prestige!

Äsch, jag satt mitt i skrivandet av ett långt inlägg om alla känslor jag upplevt via dvd:n i kväll. Så ploppade jag bort det på något vis. Jag orkar inte skriva om det. Jag tar det lite gent:

Men jag har under två timmar gått från förnöjt tittande till otroligt berörd och känslorna har varierat. Jag har varit glad, ledsen, förbannad, upprörd och allt däremellan. M a o väldigt berörd!

Jag såg Moodyssons "Mammut" och det var 120 minuter som jag blev nästan matt av. Trots att filmens huvudpersoner börjar tvivla på sina livsval - ett inte alltför ovanligt filmtema - så känns den inte schablonfylld.

Moodysson han lyckas spela på alla tittarens känslosträngar samtidigt som han belyser en massa mindre trevliga inslag här i världen - soptippslivet i Manilla, "köp" av barn för att "sova" med, ett barn som dör efter att ha blivit knivhuggen av sin mamma, en filippinsk kvinna som arbetar som "nanny" för att ge sina egna barn därhemma ett bättre liv etc mm.

Trots allt detta och mer därtill är det inget action-tempo på filmen utan tittaren kan utan problem hänga med i alla händelser och miljöbyten. Men så här efteråt så känner jag mig ändå lite matt, den tog liksom på krafterna.
 
Å nu är det "Broarna i Madison County" tv och jag orkar inte mer nu. Så den hoppar jag.