amatankar

Internet har sina fördelar, liksom möjligheten att kommunicera långväga via mejl. Ibland är det dock för snabbt - det kan gå fortare att skriva än att tänka till.

Jag fick ett mejl i går, som var ilsket, oförskämt och dessutom innehöll helt felaktiga påhopp på mig.

Avsändare hade dessutom mage att skicka en kopia av sitt arga mejl till en ingift släkting till mig. Även om den personen i sig hade med sakfrågan att göra så var det lite taskigt, tycker jag.

Jag läser min mejl i den här ordningen: det som har kommit in först läser jag först. Jag såg att jag hade två mejl från samma person med 45 minuters mellanrum. Jag öppnade alltså det först inkomna och höll på att flyga i taket, hann både svära och kvida innan jag öppnade det andra.

Det andra innehöll ursäkter med stora bokstäver. Det var också med kopia till min släkting.  Det kan ju i sig hedra avsändaren kan man tänka. Tyvärr så gör det inte det för mig, det var i förstaläget avsändaren skulle ha tänkt till.

Så jag är faktiskt även idag både sur, upprörd och besviken in i märgen. Dessutom ledsen.

Jag har inte orkat besvara varken det arga eller det ursäktande mejlet. Tror inte jag tänker göra det heller. Mer än möjligen i mitt nästa mejl (det finns andra saker jag måste informera vederbörande om) tala om att det mejlet kunnat vara mer öppet och informativt om inte jag blivit så misstrodd i går.

Långsurhet ligger egentligen inte för mig men det här skakar jag inte av mig i en sk grisblink.