Samtalet

Jag såg framemot ett samtal, trodde jag skulle få lite information och lite mig s a s till livs, lite frågor om mig och mitt men...Det blev mest jag som informerade, jag som försökte dela med mig av vad som hänt,jag som fick ställa alla frågor. Dessutom så kändes det som om det fanns viktigare saker att pyssla med samtidigt som vårt samtal pågick.

Ibland fick jag ont i magen för det lät som jag blev avsnäst och ibland ville jag nästan gråta, för det kändes som om jag var så obetydlig. Oron finns kvar i magen och gråten lurar bakom ögonlocken.

Det var inte jag som initierade till  samtalet, så varför skulle vi ens ha det?


Kommentarer
Postat av: Elisabeth

Men vad var det för eländessamtal.. och framför allt, vad var det för eländesmänniska som du pratade med?

Jag blir nästan lika ledsen som du när jag läser... du förmedlar besöket precis sådär som jag verkligen aldrig hoppas behöva bli bemött!!

Å sen blir jag lite arg... vad har gett denna person makten att behandla någon nedlåtande? Du är väl en människa som har precis lika stor rätt att bli behandlad med den respekt och värme som du faktiskt förtjänar! Du är ju människa... o just därför så är du kvalificerad att bli bemött därefter! (Nu skriver jag inget mer om det... för jag känner bara att jag blir ännu argare...!)



Varm kram... och tack för din kommentar av omtanke hos mig. Sådant bär genom mörker... tack snälla!



Ps. Jag skulle också ha tagit nedförsbacken...!

2009-09-12 @ 18:55:19
URL: http://himlastigen.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0