amatankar

Jag har genom åren vant mig med att vara själv, på gott och ont. Förmodligen skulle jag vara odräglig att tas med i en ny relation eftersom jag har min tillvaro på mitt vis och är nöjd med större delen av den.¨

Ibland kan det trots allt ändå saknas någon - att dela upplevelser med, att diskutera allehanda spörsmål med och så det alldeles vardagligaste sysslan; middag.

Tänkte på det när jag gick ut från träningen efter jobbet. Att bara kunna trycka till på mobilen och säga: "Kan du börja med middagen, jag är på väg hem?"

Oftast kan jag inte det. Utan kommer hem aptrött efter en arbetsvecka och ett hårt (nåja, beror ju på vad man jämför med) träningspass och känner att hungern vibrerar i kroppen, sockerfallet är akut och: "Vad f.. ska jag äta? Jag vill ha mat nu!"

Det är då det blir fil med banan, alldeles för onyttig macka och kanske t  o m två...Å hur kul är det egentligen på en fredagkväll?!?!

Dessutom så blir man i sin desperata hunger alldeles övertygad om att resten av världen, ja i allafall den närmsta världen som t ex resten av kvarteret sitter där och myser med tända ljus, findukat bord och alldeles superb middag. Förberedd av den som kom hem först. Avundsjukans fula tryne tittar fram mellan bananbitarna och pålägget...

Idag blev en annan dag. Tack vare att dottern är på hemmaplan ett tag  och svarade på min mobiltryckning så när jag kom hem så var middagen på gång. Jag gjorde en sallad och dukade.  Så tände vi ljus och åt och småpratade en stund.

Härligt med fredag! Helt plötsligt.