amatankar

Å det vart jul och det vart vardag och det är på väg mot nytt år. Samma för er antar jag.

 

Julen var bra, tomten kom och  maten var god och mycket. Vardagen mellan jul och nyår är inte så tung, inte ens på jobbet.

 

Nu stundar nyårsafton i morgon och just här och nu har jag bara en önskan inför det nya året: Snö!

 

 

 

 

 

 

 

 

För en stund sedan såg jag ett program som hette "Ahmads resa". Det handlade om en ensamkommande syrisk flyktingpojke.  14 år bara. Visserligen hade han sin farbror att stötta sig mot . Men å så jag grät när han pratade med sina föräldrar och samtalen mest handlade om både hans och deras längtan efter varandra. Ibland fanns det ingen ström hos föräldrarna så då kunde de inte prata i telefon. Då kunde det gå en vecka eller mer. Av oro för Ahmad - han visste ju inte om de levde eller ej.

 

Tänk att skicka sin tonåring över havet utan att veta hur det ska sluta, att hoppas att han ska orka den långa vandringen som följde. Hoppas att han ska klara av mötet med ungersk polis, svenska migrationsverket mm. 

 

Värmande var mötet på socialkontoret - där både hans farbror och kontaktperson var med. Där fick han varma kramar av personalen när han beskrev hur glad han var över sina lärare; "de bryr sig om mig".

 

Det var bara en halvtimme långt men åh så det tog tag i mig. Att skicka sitt barn till södra Sverige för att gå i gymnasiet, som jag gjorde sågs av många som starkt från både min och dotterns sida. Men vad är det i jämförelse med att skicka sitt barn i flykt?!?! 

 

Att inte kunna stilla sin längtan genom att träffas. Att inte finnas där när ens barn är sjuk, kämpar med skolan mm. 14 år - då är man fortfarande ett barn. Då ska man få vara nära sina föräldrar...

 

Ibland är jag lite förhärdad - tror jag omedvetet väljer att inte låta det hemska ta tag i mig som levereras i tv, radio och andra media. Idag lät jag det göra det - bara att tänka mig in i hur det känns som förälder...tårarna trillar. 

 

 

 

 

Jaha ja, då var denna d agen snart avklarad. Luciadagen. Med allt vad den innebär i min bransch. Det har övats lussesånger och skridande i flera veckor. 

 

Lussandet skulle ske på residenset, hos landshövdingen. Dit är vi vartannat år och länsstyrelsens personal sitter runt kaffeborden och iakttar andäktigt tåget. Efteråt bjuds vi på fika och landshövdingen brukar språka lite med barnen. Nåja, lite med personalen också.

 

Men idag var det extremhalka och all lokal busstrafik var inställd...chefen föreslog taxi men där var det en timmes väntetid. Så det blev inget lussande på residenset. I allafall inte av våra barn, kanske ryckte han in själv landshövdingen.

 

Vi förbereder våra elever rätt ordentligt när dylika saker ska genomföras. Inte för att vi är övernitiska utanför att de flesta av dem behöver ganska mycket mer av förberedelser än vad som är s a s normalt. Så ni kan ju tänka er hur det blev - lätt stirriga barn blev lite mer stirriga och en del lite mer än det...

 

Men framemot eftermiddagen när det precis blivit lugnt igen var det dags för tempohöjning igen. Föräldrafika med lussetåg. Skönsången varierade men i det stora hela så var det bra. Å lite fika på det - tunnbröd med julskinka, pepparkakor och saft/kaffe. Så var alla nöjda och glada igen.

 

Å vad gäller vädret så är det lite bättre men dagens väder kan sammanfattas som den här tweeten av Karin Adelsköld:

 

 

 

 

 

(bild lånad från internet)

 

 

 

Hur det kan bli, helt plötsligt fick jag lätt feber och ont i halsen. Beslöt mig för att vara hemma i går och frampå eftermiddagen fattade jag beslutet att bli så resten av veckan. Ångrade mig nästan i morse då allt kändes bra. Men så här mitt på dagen kan jag bara konstatera att det var ett bra beslut. Min plan är dock att vara åter i allmänhetens tjänst på måndag.

 

Konstigt - när jag var yngre så var det nog oftare jag gick tillbaka till jobbet innan jag var helt frisk. Men nu är jag rätt noga med att se till att jag orkar mer än gå ut med soporna innan jag bedömer mig frisk. Åren och erfarenheterna som gjort en visare?

 

Från det ena till det andra - jag fick förresten köpa loss den andra halvan av stugan till sist! Ser framemot att kunna bo därute i sommar även när jag jobbar. Jag har nog inte riktigt fattat ännu att jag faktiskt äger den! 

 

Å till nåt helt annat - dottern är på väg till Stockholm efter jul för att utbilda sig till teckentolk. Så har ni nån liten känning på någon som vill hyra ut ett boende så hojta till! (Å vi har ingen möjlighet att betala 10 000 kr i månaden...)

Hon är 26 år och ingen partypingla precis, hennes fokus kommer att ligga på skola och fotboll. Skolan ligger i Gamla stan så hon kan tänka sig att bo åt vilket håll som helst. Det är ju oftast lätt att ta sig in till centrum även från förorterna