amatankar

Det blev en dag till med diverse logistik och ändå försöka få dagen att vara så vanlig som möjligt. Det funkade fram till strax innan lunch. En elev ramlade ´från sin stol, han var avsvimmad innan han nådde golvet! Så mycket oro - både bland klasskamraterna, personalen och inte minst i honom själv. 

 

Givetvis tog vi  hand om den stackars pojken, han fick hjälp att ta sig till soffan på fritids, en kall handduk att lägga mot bulan och en filt. 

 

Då var det dags för de övriga att gå till lunchbordet. Som kräver sin personalåtgång...Två skulle gå på rast, en av dem var jag. Men...ja, jag tog min mattallrik och höll pojken sällskap. Lugnade, blötte handduken och småpratade.Samtidgt som jag hade rast alltså...

 

I em så "försökte" chefen lösa vår vikarieproblematik, dvs hon ordnade en helt okänd vikarie tills på tisdag och lovade välvilligt att vi även fick sätta in en extra så att vi skulle kunna introducera honom i lugn och ro.

 

Lugn och ro är det inte i vår barngrupp. F ö så kan ni ju gissa vem som fick uppdraget att ordna den extra vikarien....När  jag kom hem ikväll så... satte jag mig i soffan. Väl på plats där kände jag hur ända in i själen psykiskt trött jag är. Sen grät jag. I ett par omgångar.

 

Det löser sig. Eller så inte. Jag kan bara försöka ta igen mig i helgen och hoppas på att nästa vecka blir bättre.