amatankar

Idag måste jag...en massa saker.
* plocka i ordning lite här och där
* skriva ett brev
* göra klart en broschyr till jobbet - som skulle varit klar för en vecka sedan
* stryka igenom stryktvätten
* ta en promenad/gå på ett friskispass
* röja lite i kylen

Sätt igång då! Ja, jag ska...Å jag skulle slippa allt om jag
* lagt saker på rätt plats/slängt på en gång
* varit effektivare på jobbet alt. inte åtagit mig uppdraget
* inte haft någon stryktvätt att ta reda på om jag strykit till tv:n i går
* hållt efter i kylen

Det jag vill göra är:
* skriva brevet, för det ska till min dotter
* promenera/gå på F&S

Alltså måste jag börja med att hitta glädjen i att ta itu med det som känns "måstigt" och som belöning ha det jag vill göra...

Ibland tror jag att det är bara jag som har sådana här dagar.Jag funderar ofta på varför inte jag kan vara så rasande effektiv och fixa undan saker på en gång. Jag antar att det är bäst att sluta fundera och istället agera...

Ha en bra söndag!

Ungefär såhär kände jag mig i onsdagskväll. Tankarna vandrade mellan olika relationer jag har och jag upplevde det som att i alla - båda nära och ytliga hänger det på mig om de ska fortgå. I krokiga banor gick tankarna och de slutade alla i samma sak: Varför är det jag som hela tiden ska ta kontakt, vara den som frågar och lyssnar och varför är det jag som ska föreslå att vi ska ses, gå på bio etc. ? Min slutsats blev den att egentligen så har folk varken tid eller lust att bry sig om mig, jag är ingen man vill dela tankar och upplevelser med.

Om någon tankeläsare kommit just då och pressat mig skulle jag svara att så nog inte är fallet men just då kändes det så - på något tjurigt, barnsligt vis ville jag att det skulle kännas så.

På torsdagen satt den kvar lite som en tagg i mig. Innan jag gick till jobbet gick jag in på bloggen - där låg en liten inbjudan till en ung bloggväns nya blogg. Mitt depphjärta började småle. Ännu bredare vart leendet när jag fick sms från en annan ung tjej - långpromenad på lördag föreslog hon. På em. innan jag gick hem från jobbet var jag in en sväng i bloggvärlden och även i min. Då såg jag Sylvias go'a kommentar och jag blev nästan tårögd, det värmde i hjärteroten. Å helt plötsligt var det som om världen verkligen skulle ta udden av mitt negativa tänk - i min mejlbox ramlade på kvällen in ett förslag om bio på söndagskväll!

Så på torsdagskvällen kändes det gott och varmt i hjärtat - helt klart mera rofyllt och skönt att krypa till sängs!

På fredagen var det dags för derby mellan kommunens två främsta innebandylag på herrsidan och i "mitt" spelar min favoritvikarie N. Vi pratade om matchen och han sa: Du går väl in gratis? Näe, sa jag och då blev han lite upprörd och ansåg att när jag jobbat hela cupen borde jag minsann ha fått ett säsongskort! "Jag fixar det, Annika. Säg till i insläppet." Äh, det är väl inte nödvändigt, ansåg jag, men om inte annat kan du ju lägga ut en biljett för i kväll åt mig?

Eftersom han är rätt ung och inte alltid har fokus på världsligheter så tog jag inte för givet att det skulle ligga något i insläppskassan till mig. Men det gjorde det - jag hade fått ett säsongskort och jag blev ännu varmare i hjärtat!

Sent omsider när segern var bärgade efter en riktig rysare så kom jag hem och kollade runt i bloggar, avrundade med min egen och där efterlyste Anki mig!

Så onsdags-Annika hon krympte ihop och gömde sig ordentligt när jag började tänka på all positiv respons jag fått senaste dagarna. Hon kommer säkert fram fler gånger men förhoppningsvis dröjer det länge till dess!

Ps. Vintern är här på riktigt nu och det är hääääärligt!