amatankar

Det ringde en gammal bekant för ett tag sedan. Han visste vad han gjorde, det är jag övertygad om!
Han smörade lite om vilka kvalitéer jag har och hur bra det var när vi samarbetade...
Han var en gång fotbollstränare för min dotter och det var då vi samarbetade, jag är ingen tränartalang men jag organiserade en del annat runt laget.

Nu satt han i en valberedning och ville värva mig till en styrelse. Å jag har svåra uttalssvårigheter i bland, ordet nej kom inte över mina läppar.

Så nu ståtar jag med mitt namn i en styrelse igen. I stadens stolthet, vårt damlag som precis klivit upp i divsion ett i fotbollen. Ibland undrar jag om jag blir oklokare och oklokare med åren...

Men det värsta är att den där föreningsgenen i mig tycks aldrig riktigt lämna mig eller ta något genetiskt flesteg och sluta fungera. Jag gillar att vara där, i en förening och engagera mig och ta lite ansvar. Jag älskar att ha ett favoritlag att heja på, älskar att sitta på möten och kunna påverka!

Jag är lite knäpp, jag vet det men det är ju tur att vi finns jag och mina gelikar som inte kan säga nej. Vi med  de där uttalsvårigheterna.