amatankar

En vecka kan vara väldigt lång...Nästan en månad kanske? Jaja, någonstans tog det stopp - vet inte riktigt vad som kom i vägen. Jag har ju läst både här och där och t o m kommenterat hos en del, fast inte alls i den utsträckning jag brukar. Slö? Nja, ibland beror det nog inte på det utan på anfall av självkritik, lite Jante  på axeln - tro inte att du är något Annika. Har mitt bloggande något berättigande? Jag menar det finns massor med människor som formulerar sig så väl och som både kan och vill dela med sig av både sina innersta tankar, sina smärtor, sin glädje och beskriver sin vardag så det berör djupt in i hjärteroten. Ibland känns det som om jag bara har en "blajblogg". Fast kanske är det så att för en del är det lite trevligt - lite vardagstankar om ditten och datten? För det finns ju några som läser även min blogg.
Egentligen är det här lite typiskt mig, jag kan emellanåt fall in i att  "andra är alltid bättre". Jag får väl tänka som jag gjorde i en svacka i mitt pedagogiska värv - jag är inte stans bästa pedagog men jag är inte den sämsta heller. Å så är det kanske - jag har inte cyberrymdens bästa blogg men det är helt klart inte den sämsta heller!  För gudbevars, jag har ramlat in på bloggar som är både ytligare än den här och dem där layouten är katastrofer  och andra där språket håller sådan låg nivå att man nästan får skämsmin själv som läsare. Men det finns ju betydligt fler som jag njuter av, blir berörd av, återkommer till.
Jaja, jag fortsätter väl med min "trallvänliga" blogg och kör väl in något lite stick med diverse  sura tankar och elakheter emellanåt. Bra så?
Nu ska jag duka frukost i min soliga trädgård till mig och min dotter!