amatankar

Idag strax innan två kom det, några snöflingor. Vi var förvarnade - både tv, radio och tidningar har pratat om snö. Snöfallet varade inte bara en stund utan bara fortsatte och fortsatte...Så nu är min värld vit som snö, vilket alltså har sina naturliga orsaker. Den verkar lite tung och blöt så den kanske gör som metereologerna säger - försvinner p g a varmare vindar om lördag. Enligt gammal tro och hävd är det tredje snön som stannar. Idag var den andra. Så nästa gång den dimper ner är det vinter!

Jag funderade lite på mina känslor inför snön.Jag har ingenting emot den, tvärtom så brukar jag välkomna snön eftersom den oftast föregås av den tråkigare delen av hösten - den när alla löv bara är bruna och blåser omkring. Förr, ja, bara för tre eller fyra år sedan så fyllde den där första snön mig med någon slags stilla lycka inombords. Att vakna och vrida upp persiennen och se marken snötäckt utanför fönstret brukade var en lyckostund som liksom spred en frid i hela kroppen. Tillsammans kunde vi stå där dottern och jag och bara sucka av välbehag.

Den hösten jag "nästangickiväggen" så blev det en aha-upplevelse och sorg i mig när snön kom.Samma dag hade jag varit till doktorn som förklarade att det inte tagit mig fjorton dagar att bli så'n och att den fjortondagars sjuksrivning som jag nyss avverkat inte riktigt skulle vara tillräckligt. Långt fram på eftermiddagen blev sedan varse att jag kände absolut ingenting inför den snötäckta världen utanför mitt köksfönster.Den välbekanta känslan uteblev fast jag försökte få tag i den. Plötsligt förstod jag hur rätt doktorn hade.Då jag insåg på allvar att det skulle ta tid att komma tillbaka.

Det var beskrivningen av min reaktion eller rättare sagt den uteblivna reaktionen för snön som fick min exman att fatta. "Då förstår jag att du verkligen mår dåligt" sa han med eftertryck och i det ögonblicket försvann hans oförstående för min sjukskrivning.

För mig var det som den där första julen man slutar tro på tomten (fast jag har nog inte riktigt slutat tro på honom, han bor nämligen i berget ovanför mig!) eller som när man första gången inte ligger vaken och längtar och pirrar upp sig inför födelsedagen. När man liksom "vuxnar" på sig mot sin vilja.

Nu sitter jag här och inser att det kan vara likadant med snön - jag har växt på mig, blivit vuxnare? För inte heller idag kom den där stilla lyckokänslan och jag saknar den så jag gråter!

Känns det annorlunda om man vaknar till snö, om den inte kommer som nu under dagen? Kanske. Jag vet i allafall att när det första gången för vintern kommer riktigt mycket snö under en natt så kan man höra det när man vaknar! Det är så tyst eftersom allt är inbäddat i mjuk, vit snö. Alla ljud är liksom på avstånd och man tassar förundrad upp.

Jag vill inte att avsaknaden av känslan ska vara det jag mest befarar - att jag är lite för trött, att vägen bort från väggen har krympt igen...Å jag vill inte heller vara "vuxen" i det här fallet,jag vill ha tillbaka min känsla för första snön! Tänk om den är borta för alltid!?!!? Jag vill stå där barfota framför fönstret och känna mig lycklig och lugn ända infrån och ut en tidig morgon. Lycklig för snön som gör min värld så vit,ljus och vacker.
Jag vill ha kvar min stilla snölycka!