amatankar

Jaha, det känns konstigt. Ibland hugger det till av oro i magen. Ibland glömmer jag bort att det är så långt, känns som det har gjort i tre år. Ibland ler jag för mig själv för att hon "får leva sin dröm".

Alltså nu är hon på plats i staterna dottern. Å jag har bara fått ett sms när hon kom fram till flygplatsen. Men det känns ok. Får förhoppningsvis veta mer när hon är internetuppkopplad så smånningom.

Hon har varit hemma i nästan två månader och jag har haft henne tillgänglig lätt som en plätt. Nu blir det lite mer bökigt men med Skype, mejl och sms ska det nog gå. Bara jag kan räkna timmarna i tidskillnaden åt rätt håll.

Det finns inte på kartan att jag skulle förvägrat henne att prova på detta, att läsa på college och spela fotboll.

Jag har återtagit hennes rum här - bred säng, mörkt och svalt - det gillar jag. Där ska jag grotta in  mig under duntäcket när kvällarna blir riktigt mörka och kalla. (Just nu är det så varmt att duntäcke känns som en utopi!)

Så det verkar ju som jag hanterar min tillvaro rätt bra eller hur?  Ändå känns det konstigt ibland.