amatankar

Jag överlevde dagen.

Det var hög igenkänningsfaktor - samma innehåll som när jag gick en projektledarutbildning på Lernia. För tio år sedan...

Samma innehåll som de andra arbetslagsutbildningar vi haft genom åren i olika personalkonstellationer.

Klyschorna ramlade ur en del munnar, inte helt oväntat. En del har liksom sån´t behov av att "vara duktig elev" att de nästan slår knut på sig själv.

Nå´n klarar inte av att någon annan får positiv feedback från handledaren och måste genast komma med en kommentar/förslag.

Chefen använder en del kyschor också, vill inte riktigt klargöra sitt mål.

En anledning till att jag inte är så positiv till detta kostbara arrangemang är att senast vi hade det i ett arbetslag så ledde det verkligen till utveckling i personalgruppen! Låter konstigt va`

 Vi gjorde allt på kvällstid med en superduper handledare.Vi fick en härlig arbetsmiljö och både synen på varandra och arbetsprestationerna förändrades till det bättre. Någon växte och började helt plötsligt ta ansvar och dessutom minskade en annans frånvaro.

När tillvaron började kännas som "Yes, nu är vi på gång!" då kom dråpslaget - vi skulle splittras. Eftersom det var andra arbetslag som skulle delas på för att de skulle komma ur onda cirklar. Å då fick vi i den förbannnade rättvisans namn också dela på oss.

Luften, lusten, kraften och orken  - den blev lidande. Alla dessa kvällar som vi satsat - till vilken nytta? Å kostnaden som faktiskt var nerlagt på detta - snacka om onödig investering!

Å eftersom vi gett så pass mycket i både tid, känslor och tankar i handledningen så blev det ett dråpslag när vi inte fick fortsätta tillsammans.

Det är det som jag bär med mig, som påverkar min inställning.