amatankar

Jag har så livlig fantasi att när det kommer till katastrofer är den mer en belastning än en tillgång.Hela dagen har hjärtat tickat på i 290 och skräcken legat som en stor klump i magen. Det beror på Irene, orkanen. Spm om jag förstår rätt ska dra in över Long Island utanför New York i morgon. Där befinner sig den som är mig allrasom kärast, dottern.

Jag har förbannat tidskillnaden och det faktum att hon tränar ett par gånger per dag så det har varit svårt att synka för att få tag på henne. Å på ungas sorglösa sätt har nog bara läst mitt meddelande till henne på Facebook och konstaterat att "jaha är det så dom skriver om orkanen i svenska tidiningar" (jag skickade en artikel från Aftonbladets nättodning).

Så det faktum att jag inte vet hur fotbollscoachen mfl tar varningarna om orkanen och vidtar några säkerhetsåtgärder i kombination med att jag inte fått tag i henne (jag har pratat in på hennes mobil nyss) och den nyss nämnda fantasin gör att stresspåslaget är stort, mycket stort.

Känner mig redan skör efter en jobbig arbetsvecka och för lite sömn så  därför kan de här orosdemonerna härja än mer fritt. Å det där klivet över till storgråt är så litet att ta att jag kan ta det på tusendelen av en sekund!

Jag ska försöka stoppa fantasin i nån mörk vrå i hjärnan och sedan gå i väg och försöka avnjuta en födelsedagsmiddag.